Surströmming

Det är något speciellt med surströmming. Som att komma hem på något sätt. Kanske har det att göra med min uppväxt där delikatessen hamnade på bordet några gånger varje år. En social maträtt, många runt bordet, vänner, släktingar, vuxna och barn (med korv). Doften som spreds, lyckan som syntes i de vuxnas ögon.  Plåtburkarna som tidigare tillverkats på morfars fabrik. De gamla bilderna jag sett på stora trätunnor fulla med strömming från mammas by. Vetskapen om att det här är min historia, mitt förflutna och en stark (väldoftande) symbol för min tillhörighet.

Ikväll har jag ätit surströmming i Stockholm med tre väninnor (och en man som med rynkad näsa gömde sig i vardagsrummet). Förberedelser, samvaro, burken som öppnas, doften... Sen sänker sig tystnaden medans vi rensar och fixar första klämman. Karin säger "åh så gott" ca tio gånger innan hon är klar för första tuggan. Fullt sysselsatta sitter vi sedan och äter klämma på klämma och konstaterar att livet inte kan vara så mycket bättre. Och det är så det är. Det starka band vi får till varandra (vi som äter), den gemensamma målsättningen som håller oss sysselsatta tills vi alla är proppmätta och doften som förstärker vår sociala gemenskap. Vi är vänner, vi hör ihop, vi är familj och hemma. Livet - det kan inte vara bättre!!