Norrut

x2000 norrut och snö utanför fönstret. Hade jag haft en bil hade jag tagit den och susat iväg när jag ville. Tåg är inte heller så dumt och mitt nya mobila bredband gör det ju möjligt att surfa lite samtidigt även om täckningen kommer och går lite som den vill. Även om resandet i sig är lite jobbigt ibland så är det ett privilegium att faktiskt få resa. Att åka hem till mamma och mina syskon en helg. Att ha möjlighet att sätta sig på ett tåg och hälsa på vänner. Att sätta sig på ett flyg till Etiopien. Att få se mer än världen inom radien av några kilometer. Se andra kulturer, värderingar och sätt att leva. Ifrågasättandet av sig själv i mötet med andra. Att få resa. Att få bo och arbeta på olika platser. Det är ett privilegium samtidigt som det också ger en del rastlöshet och rotlöshet. För visst längtar jag till Etiopien och det liv jag har där. Visst längtar jag samtidigt till Stockholm och den del av mig som får plats i det livet. Och visst längtar jag till Norrland när jag sitter här på tåget och ser landskapet susa förbi. Den klara luften, snö som knarrar under fötterna då vintrarna är tillräckligt kalla för att kallas vinter. Visst längtar jag efter en gammal kåk som behöver några nya spikar. Och visst längtar jag att slänga igen ytterdörren olåst efter mig, kasta mig in i bilen där nyckeln sitter i och med en rivstart susa iväg wherever I want! Antagligen blir till OkQ8-macken ett par mil bort för att köpa lite godis en lördagkväll då jag kryper av rastlöshet och längtar till intensivitetet i Addis Ababa...